Valfrihetspanik

Jag hänfaller inte ofta åt nostalgi men efter att ha suttit flera timmar på diverse hemsidor och i telefonköer, med ett kafkaliknande virrvarr av robotröster och ständiga vidarekopplingar, längtar jag tillbaka till min barndoms Sverige.

Det var en tid där man visste vad som gällde. Det fanns nåt som hette ”televerket”. De hade hand om telenätet. Företag som hette ”statens järnvägar” eller liknande stod under ett uns av politisk kontroll. Kommunala bostadsbolag hade faktiskt en massa hyfsat billiga hyreslägenheter dit folk kunde flytta när de blev sisådär 18 bast, oavsett om deras päron var miljonärer eller ej. Det hände sig även att en och annan hade fast jobb. Blåvitt regerade på butikshyllorna.

Nåja, tillbaka till framtiden. För det första, elen. Jag vill beställa billig (eller snarare lite mindre dyr) el, men måste först skaffa abonnemang hos det dyra företaget, för att sen byta. Idioti!

Turerna kring telefon och internet är inte bättre de. Som det är nu måste jag ha ett telefonabonnemang för att kuna beställa bredband. Jag vill inte ens ha fast telefon (tack för den valfriheten). När jag väl beställt fast telefon får jag beskedet att man ändå inte kan leverera bredband hem till mig. Jomentacksåmycket. Vem var det som betalade de där jävla kablarna från första början, va!?! Inte var det nån fet gris till VD i alla fall, utan mina jävla skattepengar.

Nästa gång det blir bankkris, orkanvindar, istid, vägras eller översvämning föreslår jag att vi skickar timbros stormtrupper (aka ”den osynliga handen”) att röja upp röran istället för sån där skadlig politikerintervention. Låt marknaden göra jobbet. Med en gevärspipa i ryggen om så krävs. Då får vi se på ivriga bävrar, eller hur Maud?

Tågbiljetterna då? Jag vill resa hyfsat miljövänligt, men av någon mystisk anledning är det nästan alltid billigare att ta flyget eller bilen. Och alla tågavgångar visas inte ens på sj:s hemsida, eftersom de körs av konkurrenter.

För att inte tala om pensionssystemet eller stockholms bostadssituation. Nej, jag orkar inte ens ta upp det för att det är så vedervärdigt.

Privatiseringar är verkligen idiotiska. Allt blev dyrare, sämre, krångligare och snor timtal av mitt liv, varefter det hela slutar i att jag får betala tusentals kronor och ändå inte får levererat de tjänster jag vill ha. Det enda jag får är ångest och ont i magen. Marknadsekonomi i sitt esse.

Jag frågar och frågar men får inget svar, vad ska det bli av med det liv jag har kvar?

I osäkerheten slår jag mig fram, vad ska det bli av med mitt liv?

Och alla människor som lever här, ingen fattar hur sjukt det är och ja, jag är kanske desperat,

men vad ska det bli av med mitt liv?

-Asta Kask, Inget ljus

 __________________________

intressant?