Autonom PR

Olle meddelar att han framöver ska tona ner det oförblommerade klasshatet i sin
blogg. Synd tycker jag, som alltid uppskattat hans bitska ton. Den har varit lite
som ett avlägset, dovt muller av dynamit under den övriga bloggosfärens dövande shoppingcentermuzak. Uppfriskande för oss som då och då uppskattar ett punkigt ”allt är skit” mellan avhandlingarna om profitkvot och jämviktsarbetslöshet, eller för den delen den fullkomliga flod av slagg och träck som ständigt rapas upp från timbrohögern. Nåja, det är hans val och jag respekterar det till fullo.

För egen del har jag just här inget intresse av att vara en ”seriös” röst i samhällsdebatten. Varför vara en del av något när man kan få den att dansa efter ens egen pipa? Jag vill sätta agendan, punkt slut. Jag vill göra det lika rumsrent att snacka om privatiseringar som att äta bajs. Jag vill få borgarna frukta saltgruvorna i Kiruna igen, precis som på den gamla goda tiden.

Jag tror, som Olle och Redundans redan varit inne på i sina bloggar, att politiken och kriget är två sidor av samma mynt. Att en generation som hankar sig fram på losec och psykofarmaka inte anses utsättas för våld, medan det är väldans synd om en polis som får en sten i huvudet, är en fråga om diskurs. Och här blir det viktigt för oss att vi faktiskt säger vad vi tycker, för att vi i språket självt måste försöka utöka våra möjligheter till handling.

Märk väl, att säga vad vi tycker är inte samma sak som att käfta med liberaler, den vulgära ”debatten” är inget vi behöver befatta oss med. På sin höjd kan det ge en stunds förströelse, men jag tror att det i längden är ett uttryck för ressentiment. De kommer ändå aldrig förstå begreppet klass förrän det träffar dem i asiktet.

Inte heller tror jag att språket i sig självt kan skapa handlingsutrymme. Den sortens ”mothegemoni”, för att göra en proggressiv vantolkning av Althusser, som Redundans nosade på i ett gammalt inlägg tror jag inte låter sig göras utan en materiell rörelse i botten som bär upp den. Situationisterna pratade om att praktiken söker sin teori. Möjligheten att tala om en klasskonflikt förutsätter en konflikt som kan tolkas i termer av klass.

Konflikten kring Ungdomshuset i Köpenhamn är ett praktexempel. Det revolutionära
våldet, för att uttrycka sig en smula pompöst, från Ungdomshusets försvarare skapade utrymme både för en radikal politik och för bilden av radikal politik, eller radikal politisk krigsföring. Det synliggjorde en reell samhällelig intressekonflikt och gjorde det möjligt att tala om klass utan att låta som en besökare från Mars. Men det gäller också att ta chansen när man väl får den, att faktiskt tala när man är den enda rösten som hörs över gatstenarnas vinande. En lärdom som måste dras efter förra årets Osynliga Partiet-kampanj. Den tystnad som skulle tala för oss fylldes strax av borgartjatter.

Det som tycks skilja situationen i Danmark idag från exempelvis Göteborg 2001 är att vänstern där verkar ha bestämt sig för att försöka se möjligheter i den situation som uppstått (jag kan ha fel, jag har rätt dåliga insikter i den danska vänstern, mend et är det intryck jag fått). Uppenbarligen har man inte fallit i fällan att försöka dra upp gränser mellan ”goda” och ”onda” demonstranter och så vidare, för att vinna i legitimitet. En legitimitet som alltid är att förhålla sig passivt till en upplevd allmän opinion. Man glömmer att opinioner, i den mån de existerar, alltid produceras, och att produktionen av dem alltid förutsätter modet att hårdnackat etablera sina egna perspektiv som den enda möjliga positionen. Ett mod som den svenska vänstern, från SAP och vänsterut, tyvärr tycks sakna.

Eller så är det inte mod man saknar, utan brist på moral. Den svenska vänstern får moralpanik så fort man nämner public relations, dvs just konsten att, i bred bemärkelse, tala om saker på ett sätt som omöjliggör opposition. Pr relateras till reklam, konsumtionshets och onda storföretag och är därför ett ”big no-no”. Självklart fullständigt omoraliskt, men också fullständigt effektivt. Det är därför vänsterpartiet fortfarande kör med gamla gitarrproggare i sin valrörelse -man vinner inga val, man får inget gjort, men man håller sig åtminstone ren. Tyvärr, som vi redan slagit fast, politik är krig, fast med andra medel. Och krig är aldrig snyggt eller rent.

Jag har många favoritfilmer, bland annat Apocalypse Now och Thank You For Smoking. Båda filmerna handlar om krig och om PR, fast på olika sätt. Jag önskar Socialdemokraterna hade sett dem och begrundat dem inför valet. Överste Kurtz i
Apocalypse Now betonar kompromisslösheten och nödvändigheten att göra vad som helst för att segra, medan å andra sidan Nick Naylor i Thank You For Smoking förser oss med verktygen. Båda två är vedervärdiga män i en vedervärdig situation i en vedervärdig värld, men ingen av dem fruktar att skita ner sig för att nå sina mål.

Och med tusen Kurtzar och Naylors mot oss där ute, som spelar på sin egen planhalva och under sina egna regler, är det dags att vi slutar rädas lite tjuvnyp.

Eller som nån sa, ”every tool is a weapon if you hold it right”.

__________________________

intressant? 

allt är skit

krig

ressentiment

osynliga partiet

opinion

public relations 

våld

klass