Kwäär.

Halkade, via feddan och sakines bloggar (aldrig sinande källor till glädje), in i ett par stackars missförstådda queerliberalers verklighet. Tack Gud för i-landsproblemen! Vad skulle annars ta upp min bandbredd (eller rättare sagt, grannens)?

Nu är jag ju då rent generellt inte särskilt brydd om vem som knullar vem, eller vad eller vilka, så ni kan stoppa tillbaka homofobkortet i rockärmen, men store Jesus vad jag hatar queer. Det är ett avskyvärt, vedervärdigt jävla trams!

Mitt problem är självfallet inte teoretiserande kring hur kön och sexualitet produceras och reproduceras, eller för den delen försök till genusupplösande praktiker som sådana. Men människorna! Människorna!

Queer reducerar feminism från någonting politiskt relevant till att sorgliga mobboffer klämmer in sina blekfeta kroppar i gummikläder, går på underlivssvampdoftande sexpartyn och känner sig diskriminerade. Allt i en air av unken liberal individualism, där man slänger in något random butlercitat vid behov.

Jag har inte läst många sidor Butler, men jag har goda kamrater som gjort det och som har långt större insikt i genusteori än vad jag har. Såvitt jag vet delar de mitt hat. De har förmågan att använda Butler på ett meningsfullt vis. På ett politiskt vis, inte som en ursäkt för att vara en idiot. Kamrater som insett att en feminism frikopplad från klass blir meningslös.

Men queerliberalerna är inte intresserade av förändring. De är intresserade av identitet, av att kunna köpa sig fria från sin egen förment antipatriarkala kritik genom att säga ”jag vill ju bara vara lite konstig, kön har inget med politik att göra”. På sin höjd kanske de kan klämma fram någon plattityd om kvinnans rätt till sin egen kropp eller liknande. De inser helt enkelt inte patriarkatets klasskaraktär och därför blir de meningslösa.

Deras största problem är naturligtvist inte diskriminering eller att östermalmspanchos rynkar på näsan åt deras ”normbrytande” kiss-in-aktioner, det är givetvis (förutom ovan nämnda svamp) att ingen bryr sig. Detta är år 2007. Ingen ser gummiklädda lesbiska ormgropar som något problematiskt, annat än möjligtvis på ett rent estetiskt plan. Herregud, snuskattiraljer är en snabbt växande marknad! Det finns en tight-lace-korsett till varje ny frisyr och säg den VD som inte beställer CBT-verktyg på internets!

Naturligtvis tuggar det uppmärksamhetsknarkande queerfolket fradga av frustration. Har man investerat så mycket identitet i att vara avvikande smärtar aobrydda axelryckningar mer än glåpord och gaybashing. Face it, på sin höjd blir ni rosa pengar.

Som sagt, jag ser gärna att folk ligger med varandra om det gör dem (eller Partiet) glada. Sexuella praktiker eller preferenser är inget jag bryr mig om, men är det nåt jag inte tål är det pretentioner och gnäll. Särskilt i kombination. Och när man bygger identitet på att vara en idiot, då ser jag rött.

Ifrågasättande av kön som social kategorisering kan inte ske annat än som kollektiva praktiker, i förändring av de materiella förutsättningarna för hur sådana kategoriseringar produceras. Ur ett sådant perspektiv tror jag att lagstadgad pappamånad och övrig sådan tråkig skit faktiskt kan vara mer radikalt normupplösande än aldrig så många skiftande identiteter och därtill hörande kostymer i garderoben.

För egen del är de enda ögonblick där kön, etnicitet, ålder, sexuell läggning och så vidare fullständigt tappat all betydelse de korta intensiva ögonblick av kamp där allt jag har är mig och mina kamrater, kända som okända, kollektivt inbegripna i revolt mot varuekonomin och statsapparaten. Just där, just då finns inget annat än ”vi” och vårt gemensamma begär.