Där det inte finns plats, får man göra plats…

Efter söndagens Kapitalet-studier tog jag och Redundans en promenad genom ett soligt och synnerligen vackert Stockholm (något jag verkligen hoppas blir en tradition i sommar). Vi köpte fika och snackade lite mediastrategi.

Det som slog oss var vår rädsla för medial uppmärksamhet, på ett rent personligt plan. Vi, dvs de delar av den utomparlamentariska/utomfackliga/basfackliga vänstern som vi tillhör, lider av ett kollektivt mindervärdeskomplex. Vi är bildade, duktiga debattörer, unga, snygga och har visioner. Ändå skruvar vi på oss av olust när vi får chans till mediautrymme i tv-soffor och intervjuer.

Jämför man med tokhögern är skillnaden milsvid. Dess representanter lever sina politiska liv i symbios med media, och mäter sin politiska framgång i antalet tv-minuter. De är allt annat än bildade och sexiga, men de har något annat: förmågan att oreflekterat prata strunt utan att skämmas en sekund.

Jag tror att våra gemensamma negativa erfarenheter av media spelar en stor roll. Vi ser med rätta media som en producent av borgerlig ideologi, och vi har alla blivit rövknullade av medialogik och självrättfärdiga journalister. Parat med en panisk skräck för mediering och rekuperation gör det vårt förhållande till media extremt problematiskt. Självfallet spelar vi inte på samma arena som timbro et al, vi är inte intreserade av parlamentarisk representation som ett självändamål. Vi är ju intresserade av klasskamp, och dess intensitet mäts som bekant inte i mediautrymme per se.

Hursom, vad jag försöker få sagt är att den unga, sexiga kommunist som sätter sig i intervjustolen kommer att tvingas föra ett trefrontskrig. För det första mot sig själv, eftersom vi är bildade och intellektuellt hederliga och därför helt enkelt inte har mage att prata strunt i samma utsträckning som högern. För det andra, mot den rådande borgerliga samhälleliga diskursen. Och för det tredje mot våra egna eftersom varje teoretiskt felsteg, varje uns av begreppsförvirring och varje framförd ståndpunkt som anses vara för radikal/inte tillräkligt radikal kommer att ältas i våra egna led fram till dödagar.

Självfallet ska vi tala sanning och se till att ha på fötterna när vi väljer att ge oss in i debatt. Det är självklart att vi måste undvika att göra bort oss (vilket iofs inte är svårt med tanke på vilka vi har att jämföra oss med), men det skulle inte skada med en lite mer förlåtande attityd i våra egna led. Tänk på det, är ni snälla.

________________
Apropå vedervärdiga kukenkillar, när man läser kommentarerna som följer det här inlägget, funderar man på hur det kan komma sig att inte alla kvinnor vid det här laget beväpnat sig och förvandlats till mordgalna manshaterskor. Beats me…