Klamydia? Schlamydia!

Vad är grejen med klamydiahetsen? Jag förstår faktiskt inte varför en rätt harmlös, om än otrevlig, bakterieinfektion förtjänar så mycket samhällelig uppmärksamhet. Det finns både farligare och smittsammare åkommor man skulle kunna lägga krut på istället, om man oroar sig för folkhälsan. Det svider när man kissar, man får piller, sen blir det bra. Det är ingen stor sak.

Vad är det som motiverar samhället att ta till drastiska åtgärder som förhör om sexualvanor och rent fysiskt våld i form av polisingripanden och tvångsvård för att någon fått flugor i trumpeten?

Jag har ingen aning, jag tycker det är ofattbart. Men jag kan tänka mig att könssjukdomar indikerar lössläppthet, brist på disciplin och ohämmad sexualitet i kontrast till den kapitalistiska produktionsprocessens effektiva maskineri. Oj, jag råkade knulla till mig en förkylning, fast i kuken. Jag tror inte jag går till jobbet idag…

Big deal. Jag återupprepar: big jävla deal. Klamydia är en sjukdom, den går att bota, men den råkar sitta i en kroppsdel som kodats med kulturellt trauma bortom all rim och reson och blir därför en sjukdom helt skild från alla andra sjukdomar. En sjukdom omöjlig att tala om som något annat än en fruktansvärd katastrof för den drabbade, eller åtminstone som en potentiell katastrof. En orgie av skam, oro, ångest och hårdför statlig tillrättavisning.

Risken att bli steril blir det ständigt upprepade mantra som berättigar hetsjakten på ungdomar som ägnat sig åt engångsligg eller annan omoral. Jaha? Om jag inte är mer brydd om att kunna få barn än att jag skippar att gå och testa mig då och då är det faktiskt mitt bekymmer, inte statens. Hade jag tappat talförmågan, en arm eller blivit impotent hade jag kanske upplevt det hela som ett problem. Eventuell sterilitet är inte ett problem för mig och motiverar inte statligt våld mot min person.

Är jag sjuk vill jag ha vård. Är jag orolig för att vara sjuk vill jag kunna testa mig och få en diagnos och behandling, men det måste i slutändan vara mitt eget ansvar. Till dess, låt mig vara!
_______________________
Tidningen Vice körde för ett par år sen en rätt kul artikel i ämnet. Du hittar den här.

LO vs Feddan 1-0

När jag var liten och de andra barnen retade mig så sa min mamma alltid att jag inte skulle bry mig om dem för då skulle de tröttna.

Mammor har ofta rätt och nu har två liknande retstickor uppenbarligen ledsnat på att inte få någon uppmärksamhet. Och om hela ens politiska gärning handlar om att göra billiga mediapoänger på genomskinliga provokationer är det klart att man i långa loppet inte pallar den hårda verkligheten.

För egen del slår jag återigen fast att skadeglädjen alltid är den enda sanna glädjen. Skål!