Dags att flytta.

Bergspredikan lämnar härmed  sitt nuvarande format till förmån för det fashionabla livsstilsmagasinet tjärhovsplan.se och en mer glamorös tillvaro. Au revoir!

Till kapitalismens försvar, samt några ord om arbete, kollektivitet och kommunism.

Gosse, vad hade vi gjort utan kapitalismen? Vad hade vi gjort utan den reella frihet och alla de materiella, politiska, ekonomiska och kulturella framsteg detta smått fantastiska produktionssätt inneburit för miljontals människor sen dess genombrott för sisådär två hundra år sedan? Ferraris, cd-skivor, sojaanka, kärnkraftverk, hårsprej, milf-porr, järnvägar, internets och skyskrapor. Inget av dessa otroliga produkter hade funnits utan kapitalismen och den ständiga intensifiering av produktivkrafterna som framtvingats inom dess logik. Kapitalismen har fixat fler schyssta grejer; fast billigare, snabbare och bättre, än alla andra produktionssätt innan den.

Bra jobbat kapitalismen, och skål för det!

Under de här två hundra åren har det producerats behov och begär som ingen trodde var möjliga. Produkter vi i början kanske inte trodde vi behövde, men som nu blivit oumbärliga för oss. Jämför man den genomsnittliga levnadsstandarden här i väst idag med hur det såg ut vid tiden för kapitalismens genombrott så är skillnaden milsvid. Vem trodde då att vi som lever nu skulle behöva bredband, storbildstv och grillchips för att kunna leva ett normalt liv? Då hade man ju inte ens behov av el eller rinnande vatten, så länge man fick sitt barkbröd. Vi har fått fler begär och därmed ett rikare liv, i den mån de blir tillfredsställda. Och tillfredsställa dem, det kan vi. Omedelbums och utan vidare ansträngning.

Och det är här vi kommer till problemet. För trots att jag gillar kapitalismen enormt mycket, och verkligen erkänner dess historiska förtjänster, är jag ändå kommunist. Varför? Jo, för att även om meloner är goda, smakar de inte bra om de får ligga hur länge som helst. Kapitalismen är som en riktigt, riktigt söt och smarrig melon som passerat sitt bäst före-datum. Jag börjar få behov som inte kan tillfredsställas inom en kapitalistisk logik, eller rättare sagt: jag börjar få behov producerade inom en kapitalistisk logik som jag i sin tur måste tillfredsställa i konflikt med en kapitalistisk logik. Kapitalismen räcker inte längre till och förmår inte längre ge mig allt jag vill ha.

Vår gemensamma förmåga att producera, på en samhällelig nivå, skapar en historiskt oöverträffad global rikedom. Tyvärr får de flesta av oss stå vid sidan av och sukta. Det är det som gör kapitalismen oerhört mycket tristare än kommunismen! Kapitalet har egentligen aldrig en tanke på vad som produceras, eller till vem. Behovstillfredsställelse är aldrig dess primära objekt, utan bara en omväg till dess verkliga mål: värdeförmering och profit. Kapitalet producerar för att sälja och göra profit, inte för att vi ska ha roliga liv.

Det är ett grovt missförstånd att tro att vi peppar på kommunismen för att vi hatar överflöd, rikedom och konsumtion -tvärtom! Vi peppar på kommunismen för att det finns så mycket överflöd och rikedom att konsumera, men att det förvägras oss genom en artificiell brist. Vårt gemensamma arbete skapar allt det goda vi ser omkring oss. Därför finns det ingen anledning till att vi inte ska få njuta av det. Kapitalismen däremot måste ständigt reproducera brist och knapphet för att kunna realisera profit. Men vi börjar komma till en punkt där bristen inte längre är möjlig att upprätthålla och där produktivkrafterna kommer i konflikt med produktionsordningen.

Under historien har kapitalet tvingats framställa de sociala relationer som upprätthåller det som rent formellt juridiska kontrakt mellan den enskilde arbetaren gentemot den kapitalist som köper hans arbetskraft, samtidigt som arbetaren för att kunna producera tvingats in i en socialitet med andra. Kapitalet producerar och administrerar gemenskap, men upprätthåller ständigt bilden av den enskilde. Men i en tid där den kollektiva produktionen i kraft av hela samhällets samlade produktiva förmåga uppbringar ett sådant överflöd framstår kapitalet allt mer som en vampyr. En parasit helt utan funktion, som lever på att kontrollera vår produktivitet och ständigt begränsar vår tillgång till dess frukter. Men det blir allt svårare att motivera denna brist.

Eller som Marx lite hoppfullt uttrycker det:

”Kapitalmonopolet blir en boja för det produktionssätt, som har växt upp under dess eget herravälde. Produktionsmedlen centraliseras, och arbetets samhälleliga karaktär utvecklas, tills produktionsprocessen inte längre rymmes innanför det kapitalistiska skalet. Detta spränges. Den kapitalistiska äganderättens timme slår. Expropriatörena blir själva exproprierade.”

Därför börjar det kännas lite blasé att arbeta åt andra. Lite trött. Lite 1900-tal. Varför sälja vår arbetskraft och vår tid för att kunna köpa produkter vi själva skapat? Det är det vår kritik mot arbetet handlar om. Det är en kritik av arbetet under kapitalismen. Inte av produktiv verksamhet som sådan, utan om den specifika sociala relation den uppträder i, vilket även en vulgär liberal borde kunna förstå. Marx igen:

”En neger är en neger. Först under bestämda föhållanden blir han till slav.”

Och på samma sätt blir bomullsplockning slaveri eller kapitalistiskt lönearbete bara under specifika sociala förhållanden. Det är dessa föhållanden vi vill upphäva, inte det faktum att bomull kan behöva plockas för att tillverka de snitsiga designerkläder vi gillar. Som tur är bär förhoppningsvis kapitalismen i sig själv fröet till sin egen undergång. Den gemensamhet den skapar och den allt mer samhälleliga produktion den gett upphov till möjliggör så mycket mer än vad som förmår att rymmas inom dess trånga ramar. Vi vill ha allt, men kapitalet är oförmöget att ge det till oss utan att samtidigt förinta sig självt. Det är där vi finner kommunismen.

”Samhällets verkliga rikedom och möjlighet till ständig utvidgning av dess reproduktionsprocess hänger alltså inte på merarbetets långvarighet utan på dess produktivitet och på de mer eller mindre rikliga produktionsbetingelser som står till buds när det fullgörs.

Frihetens rike börjar i själva verket först där det arbete som är bestämt av nödtvång och yttre ändamålsenlighet upphör; det ligger alltså enligt sakens natur bortom den egentliga materiella produktionens sfär. Vilden måste kämpa mot naturen för att tillgodose sina behov, för att bevara sitt liv och reproducera det, så måste också även den civiliserade människan göra, och det gäller i alla samhällsformer och under alla möjliga produktionssätt. Detta naturnödvändighetens rike utvidgar sig under sin utveckling, emedan behoven utvidgas; men samtidigt utvidgas de produktivkrafter som tillfredsställer dessa behov. Inom detta område kan friheten bara bestå i att den samhälleliga människan, de förenade producenterna, rationellt reglerar denna sin ämnesomsättning med naturen, bringar den under sin gemensamma kontroll istället för att behärskas av den som en blind makt; fullbordar den med minsta möjliga kraftansträngning och under de betingelser som för den mänskliga naturen är mest värdiga och adekvata. Men det förblir alltid nödvändighetens rike. Bortom detta börjar den mänskliga kraftutveckling som är sitt eget ändamål, frihetens sanna rike, som emellertid bara kan blomstra med detta nödvändighetens rike som sin grundval.

Att förkorta arbetsdagen är grundbetingelsen.”

____________

Oj! Det var ju helt sjukt intressant!

Förstör allt det som en dag kan komma att rasera ert verk

Jag blev visst utmanad av Red metal att skriva något om militant antifascism, och kom genast att tänka på min käre markis de Sade. Men om jag ska vara helt ärlig tror jag att jag har svårt att säga något som inte redan sagts, och jag är inte så mycket för att debattera utifrån en liberal diskurs.

Det jag kan säga är att jag en gång åkt på stryk av nazister för att jag inte ville köpa deras uselt layoutade tidning, och att jag nästa gång kommer slå först. No more the victim. Och det oavsett vad herrar liberaler säger.

Några texter som kanske kan vara intressanta i sammanhanget är den här, den här och den här.

Så, kan vi slippa gnället nu?

Jag tar avstånd från:

sovjet
guantanamo bay
heroin
april lavigne
grön potatis (cancerframkallande)
polisvåld
fett
israels apartheidpolitik
burmas militärregim
acne
jesus camp-barnen
avgiftstrycket
kim il sung
demokratisk tortyr
odemokratisk tortyr
borgerligt nyspråk
atomvapen
terror
chips i överdriven mängd
djurindustrin
magont
svältande barn
HIV/AIDS
benbrott
irans regim
nationalstaten som sådan
att plåga söta små djur med len och ullig päls och stora ögon, till exempel sälar och kattungar
feddan, sakine och hela clownmaffian
förtal
koffein
åderbråck
mord
exploatering
svettdoft
våldtäkt
peter siepen
rasism
att kvinnofängelset inte sänds längre
diskriminering
toalettpappersbrist
berlinmuren
kränkningar
kräkningar
räkningar
sömnsvårigheter
suspension
9/11
kvinnomisshandel
oskyddade samlag
ofullbordad sopsortering
porrpung
anabola steroider
regn och rusk
odemokratiskt dödande av civila
nya kök och handväskor
friterad mat
storbritannien som helhet
analsex
stalin
hormonsvängningar
fascism
odemokratiskt våld
fotbollshuliganism
illasittande kläder
ätstörningar
fotsvamp
långsam nedladdningshastighet
pardans
satansdyrkan
växthuseffekten
stringtrosor
ungdomsbrottslighet
snarkningar
och för tidig utlösning

Påminn mig gärna om jag glömt nåt.