Gosse, vad hade vi gjort utan kapitalismen? Vad hade vi gjort utan den reella frihet och alla de materiella, politiska, ekonomiska och kulturella framsteg detta smått fantastiska produktionssätt inneburit för miljontals människor sen dess genombrott för sisådär två hundra år sedan? Ferraris, cd-skivor, sojaanka, kärnkraftverk, hårsprej, milf-porr, järnvägar, internets och skyskrapor. Inget av dessa otroliga produkter hade funnits utan kapitalismen och den ständiga intensifiering av produktivkrafterna som framtvingats inom dess logik. Kapitalismen har fixat fler schyssta grejer; fast billigare, snabbare och bättre, än alla andra produktionssätt innan den.
Bra jobbat kapitalismen, och skål för det!
Under de här två hundra åren har det producerats behov och begär som ingen trodde var möjliga. Produkter vi i början kanske inte trodde vi behövde, men som nu blivit oumbärliga för oss. Jämför man den genomsnittliga levnadsstandarden här i väst idag med hur det såg ut vid tiden för kapitalismens genombrott så är skillnaden milsvid. Vem trodde då att vi som lever nu skulle behöva bredband, storbildstv och grillchips för att kunna leva ett normalt liv? Då hade man ju inte ens behov av el eller rinnande vatten, så länge man fick sitt barkbröd. Vi har fått fler begär och därmed ett rikare liv, i den mån de blir tillfredsställda. Och tillfredsställa dem, det kan vi. Omedelbums och utan vidare ansträngning.
Och det är här vi kommer till problemet. För trots att jag gillar kapitalismen enormt mycket, och verkligen erkänner dess historiska förtjänster, är jag ändå kommunist. Varför? Jo, för att även om meloner är goda, smakar de inte bra om de får ligga hur länge som helst. Kapitalismen är som en riktigt, riktigt söt och smarrig melon som passerat sitt bäst före-datum. Jag börjar få behov som inte kan tillfredsställas inom en kapitalistisk logik, eller rättare sagt: jag börjar få behov producerade inom en kapitalistisk logik som jag i sin tur måste tillfredsställa i konflikt med en kapitalistisk logik. Kapitalismen räcker inte längre till och förmår inte längre ge mig allt jag vill ha.
Vår gemensamma förmåga att producera, på en samhällelig nivå, skapar en historiskt oöverträffad global rikedom. Tyvärr får de flesta av oss stå vid sidan av och sukta. Det är det som gör kapitalismen oerhört mycket tristare än kommunismen! Kapitalet har egentligen aldrig en tanke på vad som produceras, eller till vem. Behovstillfredsställelse är aldrig dess primära objekt, utan bara en omväg till dess verkliga mål: värdeförmering och profit. Kapitalet producerar för att sälja och göra profit, inte för att vi ska ha roliga liv.
Det är ett grovt missförstånd att tro att vi peppar på kommunismen för att vi hatar överflöd, rikedom och konsumtion -tvärtom! Vi peppar på kommunismen för att det finns så mycket överflöd och rikedom att konsumera, men att det förvägras oss genom en artificiell brist. Vårt gemensamma arbete skapar allt det goda vi ser omkring oss. Därför finns det ingen anledning till att vi inte ska få njuta av det. Kapitalismen däremot måste ständigt reproducera brist och knapphet för att kunna realisera profit. Men vi börjar komma till en punkt där bristen inte längre är möjlig att upprätthålla och där produktivkrafterna kommer i konflikt med produktionsordningen.
Under historien har kapitalet tvingats framställa de sociala relationer som upprätthåller det som rent formellt juridiska kontrakt mellan den enskilde arbetaren gentemot den kapitalist som köper hans arbetskraft, samtidigt som arbetaren för att kunna producera tvingats in i en socialitet med andra. Kapitalet producerar och administrerar gemenskap, men upprätthåller ständigt bilden av den enskilde. Men i en tid där den kollektiva produktionen i kraft av hela samhällets samlade produktiva förmåga uppbringar ett sådant överflöd framstår kapitalet allt mer som en vampyr. En parasit helt utan funktion, som lever på att kontrollera vår produktivitet och ständigt begränsar vår tillgång till dess frukter. Men det blir allt svårare att motivera denna brist.
Eller som Marx lite hoppfullt uttrycker det:
”Kapitalmonopolet blir en boja för det produktionssätt, som har växt upp under dess eget herravälde. Produktionsmedlen centraliseras, och arbetets samhälleliga karaktär utvecklas, tills produktionsprocessen inte längre rymmes innanför det kapitalistiska skalet. Detta spränges. Den kapitalistiska äganderättens timme slår. Expropriatörena blir själva exproprierade.”
Därför börjar det kännas lite blasé att arbeta åt andra. Lite trött. Lite 1900-tal. Varför sälja vår arbetskraft och vår tid för att kunna köpa produkter vi själva skapat? Det är det vår kritik mot arbetet handlar om. Det är en kritik av arbetet under kapitalismen. Inte av produktiv verksamhet som sådan, utan om den specifika sociala relation den uppträder i, vilket även en vulgär liberal borde kunna förstå. Marx igen:
”En neger är en neger. Först under bestämda föhållanden blir han till slav.”
Och på samma sätt blir bomullsplockning slaveri eller kapitalistiskt lönearbete bara under specifika sociala förhållanden. Det är dessa föhållanden vi vill upphäva, inte det faktum att bomull kan behöva plockas för att tillverka de snitsiga designerkläder vi gillar. Som tur är bär förhoppningsvis kapitalismen i sig själv fröet till sin egen undergång. Den gemensamhet den skapar och den allt mer samhälleliga produktion den gett upphov till möjliggör så mycket mer än vad som förmår att rymmas inom dess trånga ramar. Vi vill ha allt, men kapitalet är oförmöget att ge det till oss utan att samtidigt förinta sig självt. Det är där vi finner kommunismen.
”Samhällets verkliga rikedom och möjlighet till ständig utvidgning av dess reproduktionsprocess hänger alltså inte på merarbetets långvarighet utan på dess produktivitet och på de mer eller mindre rikliga produktionsbetingelser som står till buds när det fullgörs.
Frihetens rike börjar i själva verket först där det arbete som är bestämt av nödtvång och yttre ändamålsenlighet upphör; det ligger alltså enligt sakens natur bortom den egentliga materiella produktionens sfär. Vilden måste kämpa mot naturen för att tillgodose sina behov, för att bevara sitt liv och reproducera det, så måste också även den civiliserade människan göra, och det gäller i alla samhällsformer och under alla möjliga produktionssätt. Detta naturnödvändighetens rike utvidgar sig under sin utveckling, emedan behoven utvidgas; men samtidigt utvidgas de produktivkrafter som tillfredsställer dessa behov. Inom detta område kan friheten bara bestå i att den samhälleliga människan, de förenade producenterna, rationellt reglerar denna sin ämnesomsättning med naturen, bringar den under sin gemensamma kontroll istället för att behärskas av den som en blind makt; fullbordar den med minsta möjliga kraftansträngning och under de betingelser som för den mänskliga naturen är mest värdiga och adekvata. Men det förblir alltid nödvändighetens rike. Bortom detta börjar den mänskliga kraftutveckling som är sitt eget ändamål, frihetens sanna rike, som emellertid bara kan blomstra med detta nödvändighetens rike som sin grundval.
Att förkorta arbetsdagen är grundbetingelsen.”
____________
Oj! Det var ju helt sjukt intressant!
Mer konsumtion med mindre arbete alltså, ja det låter ju helt och hållet rimligt. Om vi bara dödar alla aktieägare så kommer varje arbetare behöva jobba mindre men kan ändå producera mer, och framför allt kommer de få välja att allt de producerar ska vara tillgängligt för vem som helst utan motinsats, vilket de inte får idag av någon okänd anledning.
jättebra inlägg, men jag är ganska säker på att sojaanka faktiskt är förkapitalistisk, hur märkligt det än kan låta.
Buddister och Taoister i Kina har under många hundra år hittat former för att göra växter till smaskiga köttsubstitut.