Autonom PR

Olle meddelar att han framöver ska tona ner det oförblommerade klasshatet i sin
blogg. Synd tycker jag, som alltid uppskattat hans bitska ton. Den har varit lite
som ett avlägset, dovt muller av dynamit under den övriga bloggosfärens dövande shoppingcentermuzak. Uppfriskande för oss som då och då uppskattar ett punkigt ”allt är skit” mellan avhandlingarna om profitkvot och jämviktsarbetslöshet, eller för den delen den fullkomliga flod av slagg och träck som ständigt rapas upp från timbrohögern. Nåja, det är hans val och jag respekterar det till fullo.

För egen del har jag just här inget intresse av att vara en ”seriös” röst i samhällsdebatten. Varför vara en del av något när man kan få den att dansa efter ens egen pipa? Jag vill sätta agendan, punkt slut. Jag vill göra det lika rumsrent att snacka om privatiseringar som att äta bajs. Jag vill få borgarna frukta saltgruvorna i Kiruna igen, precis som på den gamla goda tiden.

Jag tror, som Olle och Redundans redan varit inne på i sina bloggar, att politiken och kriget är två sidor av samma mynt. Att en generation som hankar sig fram på losec och psykofarmaka inte anses utsättas för våld, medan det är väldans synd om en polis som får en sten i huvudet, är en fråga om diskurs. Och här blir det viktigt för oss att vi faktiskt säger vad vi tycker, för att vi i språket självt måste försöka utöka våra möjligheter till handling.

Märk väl, att säga vad vi tycker är inte samma sak som att käfta med liberaler, den vulgära ”debatten” är inget vi behöver befatta oss med. På sin höjd kan det ge en stunds förströelse, men jag tror att det i längden är ett uttryck för ressentiment. De kommer ändå aldrig förstå begreppet klass förrän det träffar dem i asiktet.

Inte heller tror jag att språket i sig självt kan skapa handlingsutrymme. Den sortens ”mothegemoni”, för att göra en proggressiv vantolkning av Althusser, som Redundans nosade på i ett gammalt inlägg tror jag inte låter sig göras utan en materiell rörelse i botten som bär upp den. Situationisterna pratade om att praktiken söker sin teori. Möjligheten att tala om en klasskonflikt förutsätter en konflikt som kan tolkas i termer av klass.

Konflikten kring Ungdomshuset i Köpenhamn är ett praktexempel. Det revolutionära
våldet, för att uttrycka sig en smula pompöst, från Ungdomshusets försvarare skapade utrymme både för en radikal politik och för bilden av radikal politik, eller radikal politisk krigsföring. Det synliggjorde en reell samhällelig intressekonflikt och gjorde det möjligt att tala om klass utan att låta som en besökare från Mars. Men det gäller också att ta chansen när man väl får den, att faktiskt tala när man är den enda rösten som hörs över gatstenarnas vinande. En lärdom som måste dras efter förra årets Osynliga Partiet-kampanj. Den tystnad som skulle tala för oss fylldes strax av borgartjatter.

Det som tycks skilja situationen i Danmark idag från exempelvis Göteborg 2001 är att vänstern där verkar ha bestämt sig för att försöka se möjligheter i den situation som uppstått (jag kan ha fel, jag har rätt dåliga insikter i den danska vänstern, mend et är det intryck jag fått). Uppenbarligen har man inte fallit i fällan att försöka dra upp gränser mellan ”goda” och ”onda” demonstranter och så vidare, för att vinna i legitimitet. En legitimitet som alltid är att förhålla sig passivt till en upplevd allmän opinion. Man glömmer att opinioner, i den mån de existerar, alltid produceras, och att produktionen av dem alltid förutsätter modet att hårdnackat etablera sina egna perspektiv som den enda möjliga positionen. Ett mod som den svenska vänstern, från SAP och vänsterut, tyvärr tycks sakna.

Eller så är det inte mod man saknar, utan brist på moral. Den svenska vänstern får moralpanik så fort man nämner public relations, dvs just konsten att, i bred bemärkelse, tala om saker på ett sätt som omöjliggör opposition. Pr relateras till reklam, konsumtionshets och onda storföretag och är därför ett ”big no-no”. Självklart fullständigt omoraliskt, men också fullständigt effektivt. Det är därför vänsterpartiet fortfarande kör med gamla gitarrproggare i sin valrörelse -man vinner inga val, man får inget gjort, men man håller sig åtminstone ren. Tyvärr, som vi redan slagit fast, politik är krig, fast med andra medel. Och krig är aldrig snyggt eller rent.

Jag har många favoritfilmer, bland annat Apocalypse Now och Thank You For Smoking. Båda filmerna handlar om krig och om PR, fast på olika sätt. Jag önskar Socialdemokraterna hade sett dem och begrundat dem inför valet. Överste Kurtz i
Apocalypse Now betonar kompromisslösheten och nödvändigheten att göra vad som helst för att segra, medan å andra sidan Nick Naylor i Thank You For Smoking förser oss med verktygen. Båda två är vedervärdiga män i en vedervärdig situation i en vedervärdig värld, men ingen av dem fruktar att skita ner sig för att nå sina mål.

Och med tusen Kurtzar och Naylors mot oss där ute, som spelar på sin egen planhalva och under sina egna regler, är det dags att vi slutar rädas lite tjuvnyp.

Eller som nån sa, ”every tool is a weapon if you hold it right”.

__________________________

intressant? 

allt är skit

krig

ressentiment

osynliga partiet

opinion

public relations 

våld

klass

Playlist/boklist

I hardcorescenen i mitten av nittiotalet släpptes det sjuka mängder fanzines. I anslutning till ledarsidan fanns alltid en playlist, dvs en lista med skivor som snurrade i redaktörens hem under fanzinets tillverkning. Petter gör nåt liknande och utmanar de andra konfliktarna att lista oumbärliga böcker. Nu tillhör jag ju inte denna utvalda skara, men tänker inte vara sämre för det.

Böcker som antingen betyder eller har betytt mycket för mig, utan särskild inbördes ordning:

-Kapitalet I-II (cirkeln har inte hunnit med trean än), Karl Marx
-Days of War, Nights of Love, Crimethinc ex-workers collective (jaja, jag veeet)
-Handbook for Revolutionaries I, Refused
-Anarkismen, George Woodcock
-The Revolution of Everyday Life, Raoul Vaneigem
-Allt med Remo -the Destroyer, Warren Murphy och Richard Sapir
-Imperiet, Toni Negri och Michael Hardt
-Etiken, Baruch Spinoza
-Djurens frigörelse, Peter Singer

Eftersom jag egentligen är mer musiknörd än bokmal tänker jag lista ett gäng skivor och band också. Utan många av dem hade mitt liv sett radikalt annorlunda ut.

-Refused -Everlasting (ep), Songs to Fan the Flames of Discontent, The Shape of Punk to Come
-Catharsis -Samsara, Passion
-Ebba Grön -Ebba Grön 1978-1982 (samling)
-Earth Crisis -Destroy the Machines
-DS 13 -Aborted Teen Generation (7″)-Gamma Ray -Somewhere Out in Space
-Final Exit -Teg, Umeå
-Einstürzende Neubauten -Silence is Sexy, Haus der Lüge
-Integrity -Seasons in the Size of Days
-Massive Attack -Mezzanine-Nick Cave – Tender Prey, No More Shall We Part-No Means No -One

___________________________
Intressant?

Hardcore
Fanzines
Konflikt
Böcker
Djurrätt

Elegi över ungdomshuset

I detta nu rivs ungdomshuset i Köpenhamn. Jag har varit där några gånger bara, på konserter och festivaler, och aldrig byggt en riktigt personlig relation till huset i fråga. Den mellaneuropeiska frizonspolitiken, krusten och black-blockfetischen har egentligen aldrig varit min grej, utom några snedsteg i mina crimethinkfärgade yngre dagar.

Men, i en värld som allt mer glasas in, privatiseras och fylls med snutar, väktare och övervakningskameror, är en plats för icke-kommersiell kultur alltid värd att kämpa för. Ungdomshuset är ett hus som tillhört arbetarrörelsen i hundra år. Ett hus som fötts i blod, svett, tårar och kamp och som nu dör på samma sätt.

Mina tankar går till alla er som sitter gripna och häktade just nu för att ni försvarat vad som är vårt. Och de går till alla er som är kvar på gatorna och inte räds lite ruiner.

Stöd gärna de gripna med en donation via Motkraft.

Några rader av ett av mina favoritkängband, skitsystem, får avsluta:

Hellre dö i blod än att leva i skit
Kämpa för fan – det är det värt!

_______________________________

Intressant?

Ungdomshuset

Skitsystem

Valfrihetspanik

Jag hänfaller inte ofta åt nostalgi men efter att ha suttit flera timmar på diverse hemsidor och i telefonköer, med ett kafkaliknande virrvarr av robotröster och ständiga vidarekopplingar, längtar jag tillbaka till min barndoms Sverige.

Det var en tid där man visste vad som gällde. Det fanns nåt som hette ”televerket”. De hade hand om telenätet. Företag som hette ”statens järnvägar” eller liknande stod under ett uns av politisk kontroll. Kommunala bostadsbolag hade faktiskt en massa hyfsat billiga hyreslägenheter dit folk kunde flytta när de blev sisådär 18 bast, oavsett om deras päron var miljonärer eller ej. Det hände sig även att en och annan hade fast jobb. Blåvitt regerade på butikshyllorna.

Nåja, tillbaka till framtiden. För det första, elen. Jag vill beställa billig (eller snarare lite mindre dyr) el, men måste först skaffa abonnemang hos det dyra företaget, för att sen byta. Idioti!

Turerna kring telefon och internet är inte bättre de. Som det är nu måste jag ha ett telefonabonnemang för att kuna beställa bredband. Jag vill inte ens ha fast telefon (tack för den valfriheten). När jag väl beställt fast telefon får jag beskedet att man ändå inte kan leverera bredband hem till mig. Jomentacksåmycket. Vem var det som betalade de där jävla kablarna från första början, va!?! Inte var det nån fet gris till VD i alla fall, utan mina jävla skattepengar.

Nästa gång det blir bankkris, orkanvindar, istid, vägras eller översvämning föreslår jag att vi skickar timbros stormtrupper (aka ”den osynliga handen”) att röja upp röran istället för sån där skadlig politikerintervention. Låt marknaden göra jobbet. Med en gevärspipa i ryggen om så krävs. Då får vi se på ivriga bävrar, eller hur Maud?

Tågbiljetterna då? Jag vill resa hyfsat miljövänligt, men av någon mystisk anledning är det nästan alltid billigare att ta flyget eller bilen. Och alla tågavgångar visas inte ens på sj:s hemsida, eftersom de körs av konkurrenter.

För att inte tala om pensionssystemet eller stockholms bostadssituation. Nej, jag orkar inte ens ta upp det för att det är så vedervärdigt.

Privatiseringar är verkligen idiotiska. Allt blev dyrare, sämre, krångligare och snor timtal av mitt liv, varefter det hela slutar i att jag får betala tusentals kronor och ändå inte får levererat de tjänster jag vill ha. Det enda jag får är ångest och ont i magen. Marknadsekonomi i sitt esse.

Jag frågar och frågar men får inget svar, vad ska det bli av med det liv jag har kvar?

I osäkerheten slår jag mig fram, vad ska det bli av med mitt liv?

Och alla människor som lever här, ingen fattar hur sjukt det är och ja, jag är kanske desperat,

men vad ska det bli av med mitt liv?

-Asta Kask, Inget ljus

 __________________________

intressant? 

Nyinflyttad på wordpress

Gamla bergspredikan hittar du på http://bergspredikan.blogspot.com