Dags att flytta.

augusti 21, 2007

Bergspredikan lämnar härmed  sitt nuvarande format till förmån för det fashionabla livsstilsmagasinet tjärhovsplan.se och en mer glamorös tillvaro. Au revoir!

Gosse, vad hade vi gjort utan kapitalismen? Vad hade vi gjort utan den reella frihet och alla de materiella, politiska, ekonomiska och kulturella framsteg detta smått fantastiska produktionssätt inneburit för miljontals människor sen dess genombrott för sisådär två hundra år sedan? Ferraris, cd-skivor, sojaanka, kärnkraftverk, hårsprej, milf-porr, järnvägar, internets och skyskrapor. Inget av dessa otroliga produkter hade funnits utan kapitalismen och den ständiga intensifiering av produktivkrafterna som framtvingats inom dess logik. Kapitalismen har fixat fler schyssta grejer; fast billigare, snabbare och bättre, än alla andra produktionssätt innan den.

Bra jobbat kapitalismen, och skål för det!

Under de här två hundra åren har det producerats behov och begär som ingen trodde var möjliga. Produkter vi i början kanske inte trodde vi behövde, men som nu blivit oumbärliga för oss. Jämför man den genomsnittliga levnadsstandarden här i väst idag med hur det såg ut vid tiden för kapitalismens genombrott så är skillnaden milsvid. Vem trodde då att vi som lever nu skulle behöva bredband, storbildstv och grillchips för att kunna leva ett normalt liv? Då hade man ju inte ens behov av el eller rinnande vatten, så länge man fick sitt barkbröd. Vi har fått fler begär och därmed ett rikare liv, i den mån de blir tillfredsställda. Och tillfredsställa dem, det kan vi. Omedelbums och utan vidare ansträngning.

Och det är här vi kommer till problemet. För trots att jag gillar kapitalismen enormt mycket, och verkligen erkänner dess historiska förtjänster, är jag ändå kommunist. Varför? Jo, för att även om meloner är goda, smakar de inte bra om de får ligga hur länge som helst. Kapitalismen är som en riktigt, riktigt söt och smarrig melon som passerat sitt bäst före-datum. Jag börjar få behov som inte kan tillfredsställas inom en kapitalistisk logik, eller rättare sagt: jag börjar få behov producerade inom en kapitalistisk logik som jag i sin tur måste tillfredsställa i konflikt med en kapitalistisk logik. Kapitalismen räcker inte längre till och förmår inte längre ge mig allt jag vill ha.

Vår gemensamma förmåga att producera, på en samhällelig nivå, skapar en historiskt oöverträffad global rikedom. Tyvärr får de flesta av oss stå vid sidan av och sukta. Det är det som gör kapitalismen oerhört mycket tristare än kommunismen! Kapitalet har egentligen aldrig en tanke på vad som produceras, eller till vem. Behovstillfredsställelse är aldrig dess primära objekt, utan bara en omväg till dess verkliga mål: värdeförmering och profit. Kapitalet producerar för att sälja och göra profit, inte för att vi ska ha roliga liv.

Det är ett grovt missförstånd att tro att vi peppar på kommunismen för att vi hatar överflöd, rikedom och konsumtion -tvärtom! Vi peppar på kommunismen för att det finns så mycket överflöd och rikedom att konsumera, men att det förvägras oss genom en artificiell brist. Vårt gemensamma arbete skapar allt det goda vi ser omkring oss. Därför finns det ingen anledning till att vi inte ska få njuta av det. Kapitalismen däremot måste ständigt reproducera brist och knapphet för att kunna realisera profit. Men vi börjar komma till en punkt där bristen inte längre är möjlig att upprätthålla och där produktivkrafterna kommer i konflikt med produktionsordningen.

Under historien har kapitalet tvingats framställa de sociala relationer som upprätthåller det som rent formellt juridiska kontrakt mellan den enskilde arbetaren gentemot den kapitalist som köper hans arbetskraft, samtidigt som arbetaren för att kunna producera tvingats in i en socialitet med andra. Kapitalet producerar och administrerar gemenskap, men upprätthåller ständigt bilden av den enskilde. Men i en tid där den kollektiva produktionen i kraft av hela samhällets samlade produktiva förmåga uppbringar ett sådant överflöd framstår kapitalet allt mer som en vampyr. En parasit helt utan funktion, som lever på att kontrollera vår produktivitet och ständigt begränsar vår tillgång till dess frukter. Men det blir allt svårare att motivera denna brist.

Eller som Marx lite hoppfullt uttrycker det:

”Kapitalmonopolet blir en boja för det produktionssätt, som har växt upp under dess eget herravälde. Produktionsmedlen centraliseras, och arbetets samhälleliga karaktär utvecklas, tills produktionsprocessen inte längre rymmes innanför det kapitalistiska skalet. Detta spränges. Den kapitalistiska äganderättens timme slår. Expropriatörena blir själva exproprierade.”

Därför börjar det kännas lite blasé att arbeta åt andra. Lite trött. Lite 1900-tal. Varför sälja vår arbetskraft och vår tid för att kunna köpa produkter vi själva skapat? Det är det vår kritik mot arbetet handlar om. Det är en kritik av arbetet under kapitalismen. Inte av produktiv verksamhet som sådan, utan om den specifika sociala relation den uppträder i, vilket även en vulgär liberal borde kunna förstå. Marx igen:

”En neger är en neger. Först under bestämda föhållanden blir han till slav.”

Och på samma sätt blir bomullsplockning slaveri eller kapitalistiskt lönearbete bara under specifika sociala förhållanden. Det är dessa föhållanden vi vill upphäva, inte det faktum att bomull kan behöva plockas för att tillverka de snitsiga designerkläder vi gillar. Som tur är bär förhoppningsvis kapitalismen i sig själv fröet till sin egen undergång. Den gemensamhet den skapar och den allt mer samhälleliga produktion den gett upphov till möjliggör så mycket mer än vad som förmår att rymmas inom dess trånga ramar. Vi vill ha allt, men kapitalet är oförmöget att ge det till oss utan att samtidigt förinta sig självt. Det är där vi finner kommunismen.

”Samhällets verkliga rikedom och möjlighet till ständig utvidgning av dess reproduktionsprocess hänger alltså inte på merarbetets långvarighet utan på dess produktivitet och på de mer eller mindre rikliga produktionsbetingelser som står till buds när det fullgörs.

Frihetens rike börjar i själva verket först där det arbete som är bestämt av nödtvång och yttre ändamålsenlighet upphör; det ligger alltså enligt sakens natur bortom den egentliga materiella produktionens sfär. Vilden måste kämpa mot naturen för att tillgodose sina behov, för att bevara sitt liv och reproducera det, så måste också även den civiliserade människan göra, och det gäller i alla samhällsformer och under alla möjliga produktionssätt. Detta naturnödvändighetens rike utvidgar sig under sin utveckling, emedan behoven utvidgas; men samtidigt utvidgas de produktivkrafter som tillfredsställer dessa behov. Inom detta område kan friheten bara bestå i att den samhälleliga människan, de förenade producenterna, rationellt reglerar denna sin ämnesomsättning med naturen, bringar den under sin gemensamma kontroll istället för att behärskas av den som en blind makt; fullbordar den med minsta möjliga kraftansträngning och under de betingelser som för den mänskliga naturen är mest värdiga och adekvata. Men det förblir alltid nödvändighetens rike. Bortom detta börjar den mänskliga kraftutveckling som är sitt eget ändamål, frihetens sanna rike, som emellertid bara kan blomstra med detta nödvändighetens rike som sin grundval.

Att förkorta arbetsdagen är grundbetingelsen.”

____________

Oj! Det var ju helt sjukt intressant!

Jag blev visst utmanad av Red metal att skriva något om militant antifascism, och kom genast att tänka på min käre markis de Sade. Men om jag ska vara helt ärlig tror jag att jag har svårt att säga något som inte redan sagts, och jag är inte så mycket för att debattera utifrån en liberal diskurs.

Det jag kan säga är att jag en gång åkt på stryk av nazister för att jag inte ville köpa deras uselt layoutade tidning, och att jag nästa gång kommer slå först. No more the victim. Och det oavsett vad herrar liberaler säger.

Några texter som kanske kan vara intressanta i sammanhanget är den här, den här och den här.

Jag tar avstånd från:

sovjet
guantanamo bay
heroin
april lavigne
grön potatis (cancerframkallande)
polisvåld
fett
israels apartheidpolitik
burmas militärregim
acne
jesus camp-barnen
avgiftstrycket
kim il sung
demokratisk tortyr
odemokratisk tortyr
borgerligt nyspråk
atomvapen
terror
chips i överdriven mängd
djurindustrin
magont
svältande barn
HIV/AIDS
benbrott
irans regim
nationalstaten som sådan
att plåga söta små djur med len och ullig päls och stora ögon, till exempel sälar och kattungar
feddan, sakine och hela clownmaffian
förtal
koffein
åderbråck
mord
exploatering
svettdoft
våldtäkt
peter siepen
rasism
att kvinnofängelset inte sänds längre
diskriminering
toalettpappersbrist
berlinmuren
kränkningar
kräkningar
räkningar
sömnsvårigheter
suspension
9/11
kvinnomisshandel
oskyddade samlag
ofullbordad sopsortering
porrpung
anabola steroider
regn och rusk
odemokratiskt dödande av civila
nya kök och handväskor
friterad mat
storbritannien som helhet
analsex
stalin
hormonsvängningar
fascism
odemokratiskt våld
fotbollshuliganism
illasittande kläder
ätstörningar
fotsvamp
långsam nedladdningshastighet
pardans
satansdyrkan
växthuseffekten
stringtrosor
ungdomsbrottslighet
snarkningar
och för tidig utlösning

Påminn mig gärna om jag glömt nåt.

Klamydia? Schlamydia!

juli 11, 2007

Vad är grejen med klamydiahetsen? Jag förstår faktiskt inte varför en rätt harmlös, om än otrevlig, bakterieinfektion förtjänar så mycket samhällelig uppmärksamhet. Det finns både farligare och smittsammare åkommor man skulle kunna lägga krut på istället, om man oroar sig för folkhälsan. Det svider när man kissar, man får piller, sen blir det bra. Det är ingen stor sak.

Vad är det som motiverar samhället att ta till drastiska åtgärder som förhör om sexualvanor och rent fysiskt våld i form av polisingripanden och tvångsvård för att någon fått flugor i trumpeten?

Jag har ingen aning, jag tycker det är ofattbart. Men jag kan tänka mig att könssjukdomar indikerar lössläppthet, brist på disciplin och ohämmad sexualitet i kontrast till den kapitalistiska produktionsprocessens effektiva maskineri. Oj, jag råkade knulla till mig en förkylning, fast i kuken. Jag tror inte jag går till jobbet idag…

Big deal. Jag återupprepar: big jävla deal. Klamydia är en sjukdom, den går att bota, men den råkar sitta i en kroppsdel som kodats med kulturellt trauma bortom all rim och reson och blir därför en sjukdom helt skild från alla andra sjukdomar. En sjukdom omöjlig att tala om som något annat än en fruktansvärd katastrof för den drabbade, eller åtminstone som en potentiell katastrof. En orgie av skam, oro, ångest och hårdför statlig tillrättavisning.

Risken att bli steril blir det ständigt upprepade mantra som berättigar hetsjakten på ungdomar som ägnat sig åt engångsligg eller annan omoral. Jaha? Om jag inte är mer brydd om att kunna få barn än att jag skippar att gå och testa mig då och då är det faktiskt mitt bekymmer, inte statens. Hade jag tappat talförmågan, en arm eller blivit impotent hade jag kanske upplevt det hela som ett problem. Eventuell sterilitet är inte ett problem för mig och motiverar inte statligt våld mot min person.

Är jag sjuk vill jag ha vård. Är jag orolig för att vara sjuk vill jag kunna testa mig och få en diagnos och behandling, men det måste i slutändan vara mitt eget ansvar. Till dess, låt mig vara!
_______________________
Tidningen Vice körde för ett par år sen en rätt kul artikel i ämnet. Du hittar den här.

LO vs Feddan 1-0

juli 3, 2007

När jag var liten och de andra barnen retade mig så sa min mamma alltid att jag inte skulle bry mig om dem för då skulle de tröttna.

Mammor har ofta rätt och nu har två liknande retstickor uppenbarligen ledsnat på att inte få någon uppmärksamhet. Och om hela ens politiska gärning handlar om att göra billiga mediapoänger på genomskinliga provokationer är det klart att man i långa loppet inte pallar den hårda verkligheten.

För egen del slår jag återigen fast att skadeglädjen alltid är den enda sanna glädjen. Skål!

Bash back!

maj 27, 2007

http://www.aftonbladet.se/vss/telegram/0,1082,69642091_852__,00.html

Gratis knogjärn till alla ryska bögar. Och till alla svenska också, för den delen. Det finns bara ett svar på reaktionär mobilisering och det är organisering. I slutändan uppbackad med rent och skärt fysiskt våld.

Dumt, så dumt…

maj 22, 2007

Aftonbladetkrönikören Yrsa Stenius menar i den här artikeln bland annat att

”Man kan inte fördöma människor för att de uttrycker åsikter som att invandringen och särskilt den misslyckade integrationspolitiken har ställt till många bekymmer i det samhälle de lever i – eller liknande åsikter.
  Man måste ta reda på varför de tycker så och diskutera deras argument. Förutsatt att de argumenterar och uttrycker sig civiliserat, vilket Sverigedemokraterna förefaller att nu vilja göra.”

Så om jag t ex skulle säga att jag vill bygga koncentrationsläger för att mörda alla judar, bögar, romer, socialdemokrater eller vad det nu kan vara så är det liksom inget problem, så länge jag säger det snyggt.

Sen kan man ju, likt Stenius, jämföra situationen med Finland, där man ”tagit debatten” och således blivit av med högerextremisterna. Att Finland är ett land som i praktiken stängt sina gränser för flyktingar och invandrare och därför gjort nassarna fullständigt obsoleta är en annan femma.

Ibland undrar jag om vissa inte fattar vems ärenden man springer…

Efter söndagens Kapitalet-studier tog jag och Redundans en promenad genom ett soligt och synnerligen vackert Stockholm (något jag verkligen hoppas blir en tradition i sommar). Vi köpte fika och snackade lite mediastrategi.

Det som slog oss var vår rädsla för medial uppmärksamhet, på ett rent personligt plan. Vi, dvs de delar av den utomparlamentariska/utomfackliga/basfackliga vänstern som vi tillhör, lider av ett kollektivt mindervärdeskomplex. Vi är bildade, duktiga debattörer, unga, snygga och har visioner. Ändå skruvar vi på oss av olust när vi får chans till mediautrymme i tv-soffor och intervjuer.

Jämför man med tokhögern är skillnaden milsvid. Dess representanter lever sina politiska liv i symbios med media, och mäter sin politiska framgång i antalet tv-minuter. De är allt annat än bildade och sexiga, men de har något annat: förmågan att oreflekterat prata strunt utan att skämmas en sekund.

Jag tror att våra gemensamma negativa erfarenheter av media spelar en stor roll. Vi ser med rätta media som en producent av borgerlig ideologi, och vi har alla blivit rövknullade av medialogik och självrättfärdiga journalister. Parat med en panisk skräck för mediering och rekuperation gör det vårt förhållande till media extremt problematiskt. Självfallet spelar vi inte på samma arena som timbro et al, vi är inte intreserade av parlamentarisk representation som ett självändamål. Vi är ju intresserade av klasskamp, och dess intensitet mäts som bekant inte i mediautrymme per se.

Hursom, vad jag försöker få sagt är att den unga, sexiga kommunist som sätter sig i intervjustolen kommer att tvingas föra ett trefrontskrig. För det första mot sig själv, eftersom vi är bildade och intellektuellt hederliga och därför helt enkelt inte har mage att prata strunt i samma utsträckning som högern. För det andra, mot den rådande borgerliga samhälleliga diskursen. Och för det tredje mot våra egna eftersom varje teoretiskt felsteg, varje uns av begreppsförvirring och varje framförd ståndpunkt som anses vara för radikal/inte tillräkligt radikal kommer att ältas i våra egna led fram till dödagar.

Självfallet ska vi tala sanning och se till att ha på fötterna när vi väljer att ge oss in i debatt. Det är självklart att vi måste undvika att göra bort oss (vilket iofs inte är svårt med tanke på vilka vi har att jämföra oss med), men det skulle inte skada med en lite mer förlåtande attityd i våra egna led. Tänk på det, är ni snälla.

________________
Apropå vedervärdiga kukenkillar, när man läser kommentarerna som följer det här inlägget, funderar man på hur det kan komma sig att inte alla kvinnor vid det här laget beväpnat sig och förvandlats till mordgalna manshaterskor. Beats me…

Kwäär.

april 29, 2007

Halkade, via feddan och sakines bloggar (aldrig sinande källor till glädje), in i ett par stackars missförstådda queerliberalers verklighet. Tack Gud för i-landsproblemen! Vad skulle annars ta upp min bandbredd (eller rättare sagt, grannens)?

Nu är jag ju då rent generellt inte särskilt brydd om vem som knullar vem, eller vad eller vilka, så ni kan stoppa tillbaka homofobkortet i rockärmen, men store Jesus vad jag hatar queer. Det är ett avskyvärt, vedervärdigt jävla trams!

Mitt problem är självfallet inte teoretiserande kring hur kön och sexualitet produceras och reproduceras, eller för den delen försök till genusupplösande praktiker som sådana. Men människorna! Människorna!

Queer reducerar feminism från någonting politiskt relevant till att sorgliga mobboffer klämmer in sina blekfeta kroppar i gummikläder, går på underlivssvampdoftande sexpartyn och känner sig diskriminerade. Allt i en air av unken liberal individualism, där man slänger in något random butlercitat vid behov.

Jag har inte läst många sidor Butler, men jag har goda kamrater som gjort det och som har långt större insikt i genusteori än vad jag har. Såvitt jag vet delar de mitt hat. De har förmågan att använda Butler på ett meningsfullt vis. På ett politiskt vis, inte som en ursäkt för att vara en idiot. Kamrater som insett att en feminism frikopplad från klass blir meningslös.

Men queerliberalerna är inte intresserade av förändring. De är intresserade av identitet, av att kunna köpa sig fria från sin egen förment antipatriarkala kritik genom att säga ”jag vill ju bara vara lite konstig, kön har inget med politik att göra”. På sin höjd kanske de kan klämma fram någon plattityd om kvinnans rätt till sin egen kropp eller liknande. De inser helt enkelt inte patriarkatets klasskaraktär och därför blir de meningslösa.

Deras största problem är naturligtvist inte diskriminering eller att östermalmspanchos rynkar på näsan åt deras ”normbrytande” kiss-in-aktioner, det är givetvis (förutom ovan nämnda svamp) att ingen bryr sig. Detta är år 2007. Ingen ser gummiklädda lesbiska ormgropar som något problematiskt, annat än möjligtvis på ett rent estetiskt plan. Herregud, snuskattiraljer är en snabbt växande marknad! Det finns en tight-lace-korsett till varje ny frisyr och säg den VD som inte beställer CBT-verktyg på internets!

Naturligtvis tuggar det uppmärksamhetsknarkande queerfolket fradga av frustration. Har man investerat så mycket identitet i att vara avvikande smärtar aobrydda axelryckningar mer än glåpord och gaybashing. Face it, på sin höjd blir ni rosa pengar.

Som sagt, jag ser gärna att folk ligger med varandra om det gör dem (eller Partiet) glada. Sexuella praktiker eller preferenser är inget jag bryr mig om, men är det nåt jag inte tål är det pretentioner och gnäll. Särskilt i kombination. Och när man bygger identitet på att vara en idiot, då ser jag rött.

Ifrågasättande av kön som social kategorisering kan inte ske annat än som kollektiva praktiker, i förändring av de materiella förutsättningarna för hur sådana kategoriseringar produceras. Ur ett sådant perspektiv tror jag att lagstadgad pappamånad och övrig sådan tråkig skit faktiskt kan vara mer radikalt normupplösande än aldrig så många skiftande identiteter och därtill hörande kostymer i garderoben.

För egen del är de enda ögonblick där kön, etnicitet, ålder, sexuell läggning och så vidare fullständigt tappat all betydelse de korta intensiva ögonblick av kamp där allt jag har är mig och mina kamrater, kända som okända, kollektivt inbegripna i revolt mot varuekonomin och statsapparaten. Just där, just då finns inget annat än ”vi” och vårt gemensamma begär.